Intervjuerna är gjorda av Grzegorz Flakierski, september 2010.

Göte Jönsson

– Det var hetsigt redan dan före, flera dagar innan. Två strejkbrytare från Stockholm släpades nerför backen, samma väg som demonstrationståget skulle gå senare, ner till hamnen, och tvingades göra avbön och lova att åka tillbaka hem. Dagen innan hade militär kommit från Sollefteå. Stämningen var mycket upprörd. Från sin utsiktspunkt såg Göte alla militärposteringarna. Han såg också när demonstrationståget dök upp, det var otroligt många människor, och i spetsen för tåget spelade några musik.

– Jag såg hur en militär vräktes ner från hästen. Sedan började de skjuta. Demonstrationståget fortsatte att tränga på, många sprang i panik. Det var ruggigt.
Göte blev också rädd och stack hem. Han minns att det inte långt därefter stod klart för alla att många blev dödade. Han kommer också ihåg ilskan som härskade då, särskilt minns han en person som stod på berget i Lunde och skrek och skällde på militären.

– Skriv också, säger han till mig, att det alltid har påståtts att det var värnpliktiga från Sollefteå som sköt. Det är inte sant! De var alla speciellt handplockade stamanställda.

En längre version av intervjun finns i nyutgåvan av Birger Normans Ådalen 1931.

Ingbritt Wallin och Ernst Eriksson

Ernst Eriksson var åtta år gammal och hans syster Ingbritt tre när deras pappa Viktor sköts ihjäl i Lunde den 14 maj 1931. Ernst har klara minnen från begravningen, ”det var så mycket folk”. Han minns att fadern var mycket fotbollsintresserad, och har några varma minnen av hur pappa skjutsade honom på cykelramen när de skulle se fotboll tillsammans.

Pappa var bördig från Borlänge, och enligt en familjeskröna hade han vandrat till fots till Ådalen i sin jakt på arbete. Han vet också att fadern var ”socialdemokrat ut i fingerspetsarna”. Han var naturligtvis fackligt aktiv. Även mamma var politiskt och fackligt aktiv. Hon talade inte gärna om det som hade hänt i Lunde 1931.

En längre version av intervjun finns i nyutgåvan av Birger Normans Ådalen 1931.

Kurt Söderberg

Trots att Kurt Söderberg inte var ens född då, har skotten i Ådalen för alltid satt sin prägel på hans liv. I maj 1931 var Kurts mamma gravid. Hon var modist och höll på att inreda en ny butik i Frånö utanför Kramfors. Hennes man Erik Bergström hjälpte henne, när det kom ett bud om att det drog ihop sig till ett stormöte i Folkets hus. Erik gick dit, och anslöt senare till det väldiga demonstrationståget som avgick mot Lunde. Han kom aldrig tillbaka. Han blev ett av fem offer för militärens kulor.

Kurt fick aldrig träffa sin pappa.
– Jag föddes den 6 november, Gustav Adolfsdagen, säger Kurt Söderberg med ett ironiskt leende.
Han minns inte när han fick reda på vad som hade hänt den ödesdigra dagen i maj 1931. Men han minns att det talades mycket om DET hemma och bland alla deras vänner och bekanta. Kurt tror att han kan ha varit tre eller fyra år när mamma berättade första gången om pappas död.
– Det var en svår tid för mamma, ensam med två småbarn. Ja, jag hade en storebror också, Karl-Erik som var född 1925. Han dog 1943 i barnförlamning.

Familjen fick aldrig någon ersättning från staten, inte heller några bidrag från kommunen. Däremot gjordes det en insamling i Stockholm till förmån för de mördades familjer, och från den fick Kurts mamma 25 kronor varje månad, ända tills han var 14-15 år, minns han. Det dröjde det länge innan pengarna började komma, och mamman fick fara till Stockholm vid minst två tillfällen. Hon anlitade också advokat.
– Men vi hankade oss fram, säger Kurt.

Kurt Söderberg utbildade sig till elektriker. Som ung var han fackligt aktiv. 1959 flyttade han till Örnsköldsvik. Efter en svår höftoperation behövde han ha ett mer stillasittande jobb, och blev ägare till en kiosk. Numera bor han i en lägenhet i Bjästa, ett litet samhälle söder om Övik. Han har tre barn, två döttrar och en son. Han har själv spelat fotboll för Junsele, och är fortfarande mycket idrottsintresserad. Han har inte varit politiskt aktiv.
– Jag är ofta ”hemma” i Kramfors. När jag kommer upp på Sandöbron och tittar ner mot Lunde kan jag nästan börja grina.